En länk mellan Europa och Asien. Det är Turkiet i ett nötskal. Mycket är främmande fast landet ligger ganska nära oss. Vandra är det inte många som gör. Men naturen lockar med höga berg, djupa skogar och en lång flikig kustlinje. Den vänliga befolkningen tar emot vandrare med öppen famn. Claes Grundsten har prövat Turkiets första långvandringsled, Lycian Way på sydkusten. En färd som balanserar mellan branta berg och Medelhavets blå böljor, från by till by, längs romarrikets stråk.

•  Myndigheterna i Turkiet är mest fokuserade på sol- och bad , de har inte förstått potentialen med vandringsturism, säger Kate Clow när jag träffar henne i Antalya på turkiska sydkusten. Hon är från England och arbetar sedan 15 år som frilansande reseskribent här. Intresset för antikens historia och gamla romerska färdvägar fick henne att komma med idén om en vandringsled i romarnas gamla provins Lycia (stavat Lykia av turkarna). Förslaget vann en tävling om nya framtidsprojekt som en turkisk bank utlyste, och prispengarna gjorde det möjligt att märka ut Lycian Way mellan städerna Fethiye och Antalya i södra Turkiet. 1999 öppnades leden för vandrare, nästan femtio mil av sammankopplade stigar och småvägar längs kusten av Teke-halvön som buktar ut mot Medelhavet.

Med det gamla namnet kallas halvön Lycien. Naturen är kuperad och mycket vacker. I det inre når Taurusbergen upp till 3000 meter, och där dessa möter havet störtar de brant ned mot små inklämda sandstränder och klippiga kuststräckor. Den gästfria befolkningen lever traditionellt i gamla byar.

•  Jag vill hjälpa byarna i Lycien att möta framtiden, fortsätter Kate. På högt belägna platser sinar brunnarna. Det regnar tjugo procent mindre i dag än för tjugo år sedan i den här delen av landet. Med vattenbristen hotas odling och djurhållning, och ungdomarna drar till städerna. Vandringsturismen kan ge människor en ny utkomst och minska avfolkningen. De mest företagsamma börjar nu utveckla små pensionat efter leden. Antalet vandrare ökar stadigt. Troligen är det redan flera tusen varje år.

I projektet ingår en hemsida ( www.lycianway.com ) och det var där vi hämtade inspiration. Påsken 2004 flyger vi till Antalya, en grupp på fem personer. Kate berättar att det fortfarande är mycket snö kvar där vi vill gå längs den östra delen av Lycian Way över berget Olympos. I sista minuten ändrar vi planerna och beslutar pröva den västra biten som börjar utanför staden Fethye. Det medför en improviserad bussfärd på fyra timmar från Antalya. Bussarna avgår en gång i timmen och är billiga, men hanteringen av turkisk valuta vållar huvudbry. - Det kostar 1,5 miljoner pix att gå på toaletten, ropar Arne förtjust inne i den pampiga bussterminalen i Antalya. Med turkiska lira i plånboken blir man snabbt miljardär, men det gäller att hålla ordning på nollorna.

Innan första dagen är slut har vi kommit till badorten Ölü Deniz, där bara en restaurang är öppen i denna tidiga försäsong. På den ödsliga playan kan vi tälta för att inleda färden dagen därpå. Lycian Way börjar ovanför Öllü Deniz vid en stor informationsskylt. Ledmarkeringarna är mestadels lätta att följa. De består av tydliga rödvita streck som ligger tätt och målats böjda före en kurva. Ett rött kryss visar att man valt fel väg vid en stigförgrening. Vattenbrunnar finns på ojämna avstånd. Leden binder samman gamla getstigar och förfallna vägar från romarriket. Ibland följer den hjulspår och nya grusvägar. Med Kates utförliga guidebok som vägledning ger vi oss iväg.

Efter en ganska kort sträcka passerar leden en hög utsiktsplats som visar ett skimrande Medelhav, turkosare än turkost. I turistreklamen kallas detta Turkoskusten. Stigen ligger cirka fem hundra meter över den beskogade strandlinjen med dess klippor och korta beacher. Inåt land reser sig branta bergssidor till det nästan 2000 meter höga Baba Dagi där skärmflygare brukar kasta sig ut i fria luften. Höga och lodräta kalkklippor gör landskapet mycket dramatiskt.

Den första etappen för oss till byn Faralaya, några mil söder om Fethiye. George House, ett litet enkelt pensionat, blir vårt logi. Ägaren hette Ridvan, och är en gammal skojfrisk turk som lever här med sin familj. En av sönerna, Hassan har lärt sig engelska på egen hand och dragit igång pensionatsrörelsen. Små hemmamålade skyltar finns placerade på flera platser efter leden, och ingen som kommer till byn kan missa var man bör bo. Två engelsmän som varit gäster tyckte att Ridvan påminde om deras morbror George, och så fick huset sitt namn - Vi är omnämnda i Lonly Planet, säger Hassan stolt.

I skymningen går vi ett stenkast från huset till randen av en djup klyfta. Där kan man försiktigt glutta ned i Butterfly Valley. Redan så här långt komna är vi djupt tagna av den storslagna naturen. Men vid Butterfly Valley, eller Kelebek Vadisi på turkiska, saknar vi ord för det överraskande spektakulära sceneri som plötsligt dyker upp. Klyftan är betydligt djupare än bred, stupen når fem sex hundra meter ned till en jämnplatt gräsbeväxt botten och i framkanten, där Medelhavets vågor spolar över playan, är det inte mer än några hundra meter mellan klippväggarna. - Det här är så nära min bild av paradiset man kan komma, tycker Göran.

Nere i klyftan fladdrar mängder av fjärilar på högsommaren, ditlockade av fjärilsbusken buddleja. Klättringen ned är utsatt. Bergfasta rep hjälper oss förbi de brantaste passagerna där minsta felsteg kan bli ödesdigert. De flesta som kommer till fjärilsdalen åker båt från semesterorten Ölü Deniz, en populär dagstur för folk som vill ha lite variation i badlivet. Vid stranden finns en restaurang som redan öppnat fast säsongen inte kommit igång. Uppstigningen är enklare och snabbare.

Från Faralaya går leden till Kabak och passerar över prunkande ängar med mattor av röd vallmo, gul gemsrot och annan ögonfärgring, allt medan Medelhavet blänker långt nedanför. Vid ett av de första husen i Kabak, Mama´s restaurant, stannar vi otvunget. En frejdig matrona serverar öl, medan hennes vackra dotter värmer det grönsaksfyllda tunnbrödet över öppen eld. Nere vid byns strand passar ett svalkande bad utmärkt i det varma vädret. Vattnet är strax under tjugo grader, perfekt när man blivit svettig av solen och ryggsäcken.

Från stranden lämnar vi havet för en abrovink in i bergen. Leden stiger 600 meter upp till ett pass och vidare till Alinca. Naturen ändrar nu karaktär, blir mer vildmarksartad och klippig. Vi går genom tät tallskog, sakta uppför på serpentinslingor under djärva, nästan ockrafärgade kalktoppar. Efter två tredjedelar av backen stöter vi på en utgrävd källa omgiven av välväxta olivträd som planterats av en numera gammal man på den tiden han gifte sig. En utmärkt lägerplats tycker vi och stannar för natten. Bredvid brunnen finns små plana ytor där tälten placeras när all getlort skrapats undan. Getterna betar högre upp och är för övrigt det fyrfotadjur vi ser mest under vandringen, förutom ett antal sköldpaddor. Många bybor är herdar, men biodling är också en viktig syssla. Rader av mobila kupor står placerade här och där i terrängen.

Vandringen så långt har varit lätt om än bitvis mödosam. Att dricka regelbundet är viktigt och brunnarna efter stigen är som strategiskt placerade bensinmackar. På kartan som hör till guideboken, finns dessa inritade och där måste pavorna fyllas på. Vi bär uppåt ett par liter per person, i tunna plastflaskor med sugslang så man kan dricka kontinuerligt.

Brunnen vid olivlunden ger oss chans till ett läckert nattläger. Eftersom vi varit osäkra på login har vi med tält, campingkök och frystorkad mat. Det innebar större frihet, men också extra tyngd i packningen. Om man vandrar på Lycian Way i egen regi är det säkrast att ta med sig detta. Övernattning i byarna är inte garanterad över allt. Guideboken föreslår att man skall gå från Kabak i ett svep över passet till Karaagac och pensionatet där. Men att stanna mitt i bergen känns mera lockande för oss.

Skymningen sänker sig genom den absoluta stillheten. Stående på en klippa ser vi mot havet. Uppe i de skyhöga bergväggarna hörs stenslag. De sidenglänsande olivträden kontrasterar vackert mot de grova stentallarna som dominerar i skogen. Platsen är en vildmarksidyll av sällsynt slag.

Nästa dag kommer vi till Gey där det enligt guideboken finns en busschafför som tar emot gäster. I hans hus stannar vi för natten. Ännu en matmor med stiliga döttrar visar oss till rätta. Byn ligger naket på en sluttning som vetter mot havet i väster. Åt det hållet pekar udden Yedi Burun (de sju näsorna) med flera landtungor, därav namnet. Sent på eftermiddagen gör jag en vända dit och tar mig upp på en höjd med vidsträckt vy. Terrängen består av en svårframkomlig macchia., stenig mark tätt beväxt med taggiga buskage av järnek och stora gulblommande törlar. Där berggrunden går i dagen är den mönstrad som vaxkakor, med vassa kanter som sliter på skosulorna. Typiskt för kalksten som vittrar i regn. Höjden ger en enastående utsikt mot ljusa branta bergssidor och havets förlösande vidd.

När jag återvänt sträcker de andra ut på sofforna som ringar in TV:n i rummet på övre våningen. Sovsäckarna har vi lagt ut på en altan där vi sover under öppen himmel. Tomaterna till middagen skall vi aldrig glömma. Saftiga och söta, som en delikatess. Med oliver, gurka, grönsallad, youghurt och honung blir det rena hälsokosten och traktens råvaror gör måltiden till en kulinarisk sensation.

Från Gey bär det åter ned mot Medelhavet. Vi passerar odlingsterrasser med fält av vete. Och getter betar i bushen. Högt över ännu en inskuren vik går vi in i en inskärning i bergen med en hisnande brant ned till havet. Dramatiken i landskapet fortsätter, och bakom nästa pass ligger Bel där vi stannar för att koka soppa vid byns brunn. En medelålders kvinna passerar och vill att vi ska komma till hennes stenhus. Hon heter Ali Yaras, och är en medelålders fembarnsmor som kokar te och plockar fram oliver. Guidebokens turkiska parlör hjälper oss att kommunicera någorlunda.

Leden går vidare söderut längs kusten. Till Bel ansluter också en alternativ sträckning av Lycian Way. Den kommer från en stigförgrening vi redan passerat och leder förbi de berömda ruinerna i Sidyma. längre in i landet, och även Bogazici där man kan avbryta vandringen och ta en buss tillbaka till Fethiye . Det är första möjligheten att avbryta färden sedan startpunkten ovanför Ölü Deniz.

Eftersom vi bara är ute på en veckotur tar vi in på det sidospåret och går tillbaka norrut fast stigen är ny för oss. Havskontakten försvinner och vi kommer till ett större sädesfält insprängt i skogen. Bakom ett buskage står en radda bikupor längs stigen. Av bara farten passerar vi nära dessa och innan förste man kommit förbi kuporna attackerar bina oprovocerat. Panik utbryter och alla får några stick. Klantigt. Vi borde förstås ha gått en liten omväg.

Dodurga är byn med de berömda Sidyma-ruinerna. När vi närmar oss syns höga snöfjäll i bakgrunden. Mitt bland husen ligger moskén där en kvinna vinkar och söker kontakt. Innanför muren finns en gårdsplan framför den heliga byggnaden. På marken syns bitar av antika pelare i sten, och gamla block med inskriptioner. De arkeologiska fynden ligger som ett strössel i byn och mycket används av byborna som byggnadsmaterial (!) i husen. Kvinnans man, imamen, en medelålders och otroligt vänlig man, hälsar med bräckliga engelska fraser. Han vill att vi skall tälta framför moskén. Det löser nattens logi.

Hans son och dotter pluggar koncentrerat vid ett bord på gårdsplanen. Före middagen leder de oss till ruinerna som är spridda mellan husen och vegetationen. Sidyma var en stad redan 200 f. Kr. Ett sekel före dess hade Alexander den store tågat över Teke-halvön. Lycian Way följer bitvis den store härföraren i spåren. Senare erövrades landet av romarna. Halvöns ursprungsbefolkning, lycierna, kom troligen från Kreta. Under romartiden var städerna i Lycia förenade i ett förbund där varje stad hade autonomi. Huvudstaden var Xanthos och det religiösa centret kallades Lethoon, båda platserna är med på världsarvslistan och passeras längre fram av Lycian Way. Båda är också välbesökta sevärdheter, medan Sidyma som hade vägförbindelse med dessa på den tid det begav sig, ligger i dag svårtillgängligt och är inte ordningsställd för turism. Detta stärker våra intryck. Man får känslan, att som en upptäcktsresande, plötsligt stöta på förbluffande ruiner mitt i bushen.

Lämningarnas nekropolis är en samling gravar av monumental storlek, byggda som små tempel, några meter höga. De ligger på en sadel i terrängen där leden går vidare ned i dalen mot Bogazici. När vi flanerar mellan dessa trasiga sarkofager är det som om hela vandringen tar en ny vändning. Fram till dess har vi njutit av enormt vackra scenerier, fascinerats av växlingen mellan hav och berg, skog och bygd. Lika mycket har vi uppskattat den fysiska ansträngningen parat med sköna stunder av öldrickande, och glatts åt den nära kontakt vi fått med byborna. Men det är först i Sidyma som vi till fullo förstår vilken anrik mark vi traskat över. Lycian Way är helt enkelt en oerhört mångsidig färdväg som vi kan ge de bästa rekommendationer.

BACK TO PRESS ARCHIVE